DEN FLYGANDE SKAFTFELLINGUR

Raukarna i det stormiga havet ser en gammal båt, som till synes fallfärdig kommer ut ur dimman. Båten svävar som en gammal biskop med trasig skrud. Under många år har den legat begravd under lavasand på Västmannaöarna, söder om Island. Den närmar sig sakta samhället på släpet av en lastbil, med ett efterföljande begravningståg av blinkande ljus. Skeppet som en gång bildade bro och bröt isoleringen för byborna bärs nu tillbaka till sin slutliga viloplats. Mina morföräldrar bodde här. Morfar var telegrafist och skomakare.
Han sydde skor åt båtfolket. Mormor var hemma med fjorton barn.

”Den Flygande Skaftfellingur” är historien om mina rötter i det lilla samhället Vík på södra Islands karga kust, om relationen till naturen och mystiken som jag i och med stadslivet lämnat och nu söker på nytt.

Jag kan identifiera mig med skeppet. Jag känner att jag delar dess öde, då livets strömmar ofta för mig genom stormande människoöden. Min egen hemlängtan är ibland stark.
Då reser jag tillbaka för att se på havet och möta den svarta lavasanden. Raukarna står som gamla troll och ser när jag kommer tillbaka till byn, där mina förfäder levt sina liv.

Sigrun Jónsdottír, bildkonstnär från byn, menar att den som kommer i kontakt med ”Skaffellingur”
för evigt har tur i livet. ”Jag var en gång på Västmannaöarna strax efter vulkanutbrottet.
Då kom en person fram till mig och frågade om inte jag var från Vík? Jo då, svarade jag. Då borde du känna igen den där, fortsatte han och pekade på ett skepp som stod halvt nergrävd i askan. När jag tittade på det kände jag hur en märklig kraft strömmade genom mig. I denna stund blev jag besatt av skeppet som stod mitt framför ögonen på mig.”

Det är en strålande dag. De kraftiga vågorna från havet rullar in över de svarta sanddynerna.
Denna plats är en skönhet, en ovanlig och kraftfull plats. Här brukade jag leka när jag var liten. Då anade jag inte att man en dag skulle planera en bred motorväg över stranden, rak och snabb, sprängd genom berget Reynis.

Majoriteten av Víkborna vill ha en ny riksväg. De vill ta del av Islands ekonomiska tillväxt och se mer utveckling i området. Men på andra sidan berget bor flera som är brinnande motståndare till den nya vägen. De tycker att den gamla vägen duger gott och att de unika naturområdena måste skyddas. En av dom är bonden Thorstein. Det är stormöte i Vík på måndagskvällen. Snön ligger djup i den lilla byn. ” Ni Víkbor måste totalt ha förlorat förståndet!
Att ni ens kan tänka tanken att lägga en väg över stranden. Och inte har ni ens frågat oss andra området vad vi tycker”.

I sagan “Bokotla” söker bondsonen efter deras enda ko som kommit bort. När han funnit
henne märker han att jättarna är efter dom. “Bokotla” förvandlar ett av sina svanshår till ett högt berg som ingen kommer över utom fågeln. Jätten hämtar sin jätteborr och lyckas borra hål i berget, men har inte tålamod att göra det stort nog utan fastnar där och sitter fast än idag.
Efter mitt eget möte med ”Skaftfellingur” börjar plötsligt oanade saker att hända. Jag blir själv en besättningsman och färdas vida omkring med det spökalika skeppet in i världar jag aldrig tidigare varit i kontakt med. Jag möter ”huldu fólk” och andra varelser.

I kullen bakom Thorunns och Ólafurs gård Giljum bor det flera naturväsen. Thorunn möter dom på nätterna. ”Det har varit ovanligt många på sista tiden. Förmodligen beror det på att vi bygger om den gamla ladugården där de brukar hålla till. I dag har de egna bilar. Det är lite störande ibland, men det gör mig inget”. Ólafur är nästan 100 år gammal. Han kommer ihåg vulkanen Katla när den hade sitt sista utbrott 1918, då Island precis hade fått självstyre. ”Jag var på stranden och skulle lasta skeppet med saltat kött tillsammans med några andra, då en jättevåg sköljde upp. Det blev svart och jag såg inte ens mina egna händer.”

Andrés Gestsson arbetade på ”Skaftfellingur”. Idag är han blind men trots det är hans seende bra. Han berättar om tre präster i skeppets inre. Han säger att de är skeppets beskyddare. Därför har det alltid har överlevt och nu återuppstått från sin grav. Andrés berättar om en dramatisk natt, den 19 augusti 1942. ”En hård vind från öst slog mot skeppet. Natten var becksvart utan stjärnor. På efternatten syntes något i havet till styrbord, just framför skeppet. Det var en ubåt och dess besättning signalerade till oss med en flagga. Skaftfellingur drev med vinden runt ubåten, som såg ut att ha allvarliga skador. Vi anade då inte att det var en tysk ubåt.” Tyskland hade vid detta tillfälle sänkt flera skepp och dödat 385 isländska sjöman. ”Ubåtens besättning kastade sig i den stormiga sjön och våra mannar drog med stor möda upp dom. Då förstod vi att det var ”tyska fiende soldater” vi räddat!” Andres och de andra tänkte bara på att rädda de nödställda. Dock tog de fram det enda geväret som fanns ombord, ifall de måste försvara sig. Sjömannen Andrés Gestsson och andre maskinisten Jón Hjálmarsson
är de enda ur besättningen som idag är i livet.

I en hangar i Vik står så ”Skaftfellingurs” multnande skeppskropp och minns vågornas kaskader av skum, fåglarnas gälla skri och raukarna som till synes evigt reser sig i det stormande
havet. Skeppet ruvar på sin historia, resorna då den kämpade genom de fräsande, kokande vattenmassorna och aldrig visste om det skulle se land igen. Bärande människor på sitt däck med deras drömmar om nya möjligheter och ett bättre liv. På den karga kusten går livet vidare. Hur klarar den moderna människan av att hålla balansen mellan utveckling och exploatering? Skeppet känner styrkan i att vara gammal men också längtan efter att återuppstå och bli en del av det vindpinade samhället igen. Viskningarna från de tre prästerna som en gång levde på jorden hörs djupt inne från skeppskroppen.

Filmen ”Den flygande Skaftfellingur” bygger på suggestiva och kraftfulla bilder som skapar stämningar och väcker känslan av tidens gång. Nutidsplanet utgörs av mötet med människor
i området som berättar om sina liv, minnen och sin längtan. Drivkraften efter utveckling skapar ett hot, där den nya vägen ska gå tvärs över fåglarnas häckningsplatser. Arkivmaterial berättar om min och Víkbornas historia. ”Skaftfellingur” ledsagar oss genom
filmen och blir en metafor för tidens rörelse. Havets kraft speglar människans litenhet
och utsatthet. Med ett personligt perspektiv och nedslag i mina förfäders liv berättar jag nya kapitel av Islands historia. En historia som förenar oss alla, om det okända vi inte alltid förmår se men någonstans känner existerar.